Tuva. :D <33
Senaste. *Host host* Typ många dagarna har jag inte tänkt på att blogga. Det pågår massa annat.
Men först ska jag berätta hur det gick med Tuva.
På måndagen åkte vi till vetrinären, hon såg mycket oroad ut. Tuva hade fått öroninflammation och livmoder inflammation. Hon skulle skriva ett recept och jag skulle ge henne örondroppar och en vätska ( Som lukar GOTT) i munnen, 2 ggr om dagen. Men hon verkade inte ha så mycket hopp ändå. Tuva åt, drack och var pigg och glad. Efter några dagar gick hon upp i vikt igen. Jag kände hoppet växa. Nu hade det gått 9 dagar och jag skulle vara hos vetrinären kl 18.45. Hela dagen var jobbig, jag intalade mig själv att det skulle gå bra men kunde inte sluta tänka på att "det här kunde vara sista majskornet hon får", "det här kan vara sista gången vi leker". Det var hemskt. Många tårar fälldes och jag var rädd, riktigt jävla rädd och nervös. När jag berättade för vetrinären hur Tuva mådde blev hon glad. " Hon äter, dricker, är piggare, har gått upp i vikt och håller den, har tagit medicinen bra, hon luktar inte längre och håret som hon kliade bort har börjar växa ut igen". Efter en snabb undersökning konstaterade hon att det verkligen hade funkat. Tuva vill leva och hon kämpade. Men det kan dock bli problem igen, livmodern går inte att lita på. Men det var en så stor lättnad att jag blev gladare än jag varit på länge. Helt igenom. Tack, framförallt, till Felinda men också till alla andra som hjälpte mig genom de 10 dagarna.
Men först ska jag berätta hur det gick med Tuva.
På måndagen åkte vi till vetrinären, hon såg mycket oroad ut. Tuva hade fått öroninflammation och livmoder inflammation. Hon skulle skriva ett recept och jag skulle ge henne örondroppar och en vätska ( Som lukar GOTT) i munnen, 2 ggr om dagen. Men hon verkade inte ha så mycket hopp ändå. Tuva åt, drack och var pigg och glad. Efter några dagar gick hon upp i vikt igen. Jag kände hoppet växa. Nu hade det gått 9 dagar och jag skulle vara hos vetrinären kl 18.45. Hela dagen var jobbig, jag intalade mig själv att det skulle gå bra men kunde inte sluta tänka på att "det här kunde vara sista majskornet hon får", "det här kan vara sista gången vi leker". Det var hemskt. Många tårar fälldes och jag var rädd, riktigt jävla rädd och nervös. När jag berättade för vetrinären hur Tuva mådde blev hon glad. " Hon äter, dricker, är piggare, har gått upp i vikt och håller den, har tagit medicinen bra, hon luktar inte längre och håret som hon kliade bort har börjar växa ut igen". Efter en snabb undersökning konstaterade hon att det verkligen hade funkat. Tuva vill leva och hon kämpade. Men det kan dock bli problem igen, livmodern går inte att lita på. Men det var en så stor lättnad att jag blev gladare än jag varit på länge. Helt igenom. Tack, framförallt, till Felinda men också till alla andra som hjälpte mig genom de 10 dagarna.
Kommentarer
Trackback
